I Sverige är byggnadsminnen kulturhistoriskt värdefulla byggnad, miljöer och anläggningar som byggnadsminnesförklarats i enlighet med Kulturmiljölagen. Det är alltså inte bara byggnader som kan vara byggnadsminnen, utan även hela miljöer, samt anläggningar som inte är byggnader.
När någonting har blivit byggnadsminnesförklarat i Sverige åtnjuter det en mycket hög grad av juridiskt skydd. För varje byggnadsminne i Sverige har det fastställts särskilda skyddsbestämmelser eller skyddsföreskrifter för att tydliggöra situationen.
Hur gammalt måste ett byggnadsminne vara?
En vanlig missuppfattning är att det bara är uråldriga slott, anrika gamla fästningar och liknande som kan byggnadsminnesförklaras. Några sådana krav finns inte och det finns gott om exempel på betydligt yngre saker som byggnadsminnesförklarats. Till exempel är Villa Erskine i Stockholm, uppförd år 1963, ett byggnadsminne, liksom ERSTA-batteriet från 1977 och Biografen fontänen i Vällingby, färdigställd år 1957.
Ett viktigt syfte med att förklara något ett byggnadsminne är att man vill bevara något som berättar om historiska skeenden och hur samhället förändrats över tid. Det handlar alltså inte om att äldre byggnader automatiskt är mer skyddsvärda än yngre, utan viktigare är vad en egendom kan hjälpa till att berätta om och illustrera. Detta kan vara allt från stora allmänna samhällsförändringar till enskilda händelser av betydelse.
Hur många byggnadsminnen finns det i Sverige?
I skrivande stund finns det ungefär 2,000 byggnadsminnen i Sverige. En fullständig lista finns hos Riksantikvarieämbetet.
Bakgrund till dagens lagstiftning om byggnadsminnen
>Redan år 1666 infördes ” Placat och Påbudh om Gamle Monumenter och Antiquiteter i Rijket ” i syfte att skydda särskilt värdefulla monument, byggnader, med mera i landet.
Under årens gång utvidgades kronans ansvar för att skydda sina extra värdefulla byggnader och anläggningar och man tillsatte till exempel särskilda hovarkitekter. År 1697 utnämndes Nicodemus Tessin den yngre till överintendent över alla kungliga ”Slott, Huus, Trägår- dar och Byggnader”.
Den lagstiftning som vi har idag bygger på dessa gamla lagrar, men går i sin moderna utformning tillbaka till 1942 års lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Denna lag följdes så småningom av 1960 års lag om byggnadsminnen, där syftet framförallt är att bevara spår av historien som har betydelse för förståelsen av dagens och morgondagens samhälle. Att garantera folkets tillgång till sitt kulturarv är en annan viktig aspekt.
Statliga byggnadsminnen och enskilda byggnadsminnen
Det finns två typer av byggnadsminnen i Sverige: statliga och enskilda. Fram till år 1989 kallades de statliga byggnadsminnena för byggnadsminnesmärke .
Vad gäller kyrkobyggnader, se 4:e kapitlet i kulturmiljölagen.
Statliga byggnadsminnen
När det gäller de statliga byggnadsminnena så är det regeringen som beslutar om byggnadsminnesförklaring.
Det är Riksantikvarieämbetet som lämnar förslag till regeringen, och när något har blivit ett statligt byggnadsminne är det Riksantikvarieämbetet som ansvarar för tillsynen.
Alla byggnadsminnen ägs direkt av svenska staten. De kan inte ens ägas av statliga bolag, utan ska ägas direkt.
I skrivande stund finns det cirka 260-270 statliga byggnadsminnen. Många av dem har koppling till den statliga förvaltningen nu och då, och är till exempel domstolsbyggnader, byggnader för rikets nuvarande styrning eller kungliga slott.
Enskilda byggnadsminnen
Vem som helst kan kontakta länsstyrelsen och föreslå att något ska byggnadsminnesförklaras av länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan, med stöd av kulturmiljölagen, byggnadsminnesförklara sådant som lever upp till vissa krav, bland annat vad gäller synnerligen högt kulturhistoriskt värde.
Länsstyrelsen kan också på eget initiativ börja utreda om något bör byggnadsminnesförklaras.
När länsstyrelsen har byggnadsminnesförklarat något har den tillsynsansvar av byggnadsminnet, och det är till länsstyrelsen man ska vända sig för att ansöka om tillstånd för tillståndskrävande åtgärder som rör ett sådant byggnadsminne.
Det är vanligen inte länsstyrelsen som äger byggnadsminnet.
Ägaren till ett byggnadsminne har möjlighet att att söka bidrag för de antikvariska överkostnader som kan uppstå på grund av att egendomen är byggnadsminnesförklarad. Det kan ju till exempel bli mycket dyrare att genomföra en nödvändig renovering eller restaurering av en egendom när de strikta reglerna för byggnadsminnen måste följas.